Att ha för bråttom.

Så här precis i början av saker så vill man ju oftast göra allt på en gång. Man vill så mycket och man vill så gärna att allt ska fungera på en gång. Men det gör inte alltid det. Man kan inte alltid ha för bråttom.

Detta gäller speciellt när man jobbar med hästar. Vissa hästar behöver olika lång tid att vänja sig vid olika saker. Jag gjorde det misstaget förra helgen. Jag gick på Cess för snabbt.

Jag är mest van vid lugna harmoniska ponnyer i mitt liv, som finner sig och går med på det mesta man gör. Visst har jag hanterat en och annan stor häst också, men det har varit hästar som är väldigt mycket pysslade med och ridna. Och det blir genast väldigt ovant med dessa större djur. Jag menar det är 800 kilo häst vi pratar om!

Så förra helgen så ville jag då provrida Cess för första gången. Dom hade varit hos mig i en vecka då. Cess har inte blivit riden på några år och heller knappt varit utanför hagen. Men jag hade köpt en barbacka pad och ville helt enkelt prova den och provrida Cess.

Hanna kom för att hjälpa mig och även för att fotografera. Vi gjorde iordning Cess och tog med carlos i rep. Jag märkte att hon blev grining när vi trog åt gjorden, men tänkte inte mer på det, det är ju ganska många hästar som blir det. Vi gick ut ur hagen och jag märkte genast att hon blev väldigt uppspelt. Det blåste också så det hjälpte ju inte direkt. Vi gick på andra sidan grusvägen till en nyskördad åker. När vi stannat till i hörnet av den så händer plötsligt allt väldigt snabbt.

Cess blir skrämd av något och råkar knuffa omkull mig. Jag ramlar i backen precis i hennes ''flyktväg'' och blir översprungen. Kände hur hovarna flög runt min kropp och tänkte bara ''trampa inte på mig''! Och det gjorde hon inte. Men en smäll i bakhuvudet fick jag. Jag hade hjälm och tur det! Hade ont i bakhuvudet hela kvällen efter det. Kan inte tänka mig vad som kunde ha hänt om jag inte haft hjälmen...

Cess sprang iväg ut på ängen med tyglarna flygande runt benen. Hade som tur var bosal tränset utan bett på sig och tvådelade tyglar. Så hon skadade sig inte när hon trampade på tyglarna, men blev ju bara mer skrämd.

Jag gick emot henne och hon var på väg fram till mig många gånger men så trasslade tyglarna till sig igen och hon blev skrämd igen gång på gång. Men tillslut så stannade hon helt och lät mig komma fram. Jäklar vad man såg att hon skämdes! hon nosade mig noga över hela kroppen och på de små skrapsåren på handen som var den enda skada jag fick, för att kolla så jag var okej.

Jag bestämde mig då att inte försöka sitta på henne när hon var så uppjagad, så vi gick tillbaka i hagen där jag släppte henne med padden fortfarande på ryggen men tog av tränset. Jäklar vad dom sprang! Hon bockade och hoppade en stund innan hon lugnade ner sig. Jag tror det var ovant för henne att ha något som stramade åt runt magen på henne.

Sen satte jag på henne tränsen igen, hon va inte ett dugg rädd för det tack och lov. Tog av henne padden som belöning och sen ägnade vi resten av tiden åt att fotografera hästarna och mig och även verka Carlos framhovar.

Men nu med allt jag lärt mig om hästar under de senaste åren. Så kan jag tänka lite länge och förstå varför det hände, och varför det var mitt fel. Ska sammanfatta det.

• Cess har inte blivit riden på några år
• Carlos blev upphetsad av att komma ut och jagade upp henne
• Det blåste
• Ovan känslan av att ha något runt magen
• Ovan med mig
• Ovan att vara utanför hagen
• Helt nya ställen
• fladdrade i plast på staketet på ena sidan av åkern

Förstår nu att jag måste jobba mer för att vinna hennes tillit och förtroende. Jobba från marken genom bland annat horsemanship, longering och med promenader utanför hagen. Så får vi se hur lång tid allt kommer att ta. Men det är nog värt resan i slutet<3